Om Eva Nordberg 

Eva Nordberg föddes 1932 och växte upp i Härnösand. I unga år, efter avslutad textilutbildning, sökte Eva sig utomlands. Hon kom till Paris och arbetade på en Haute Couture-ateljé. Slitsamt men lärorikt. Franska språket och sömnad kombinerades. Efter några lärorika år i Frankrike, ställde Eva kosan till Västafrika och arbete inom FN. I Sierra Leone tog hon sig an att genomföra en praktisk utbildning för kvinnor att starta egna företag och lägga grunden till ett lönsamt yrkesliv. Arbete för olika organisationer i Tunisien, Libanon, Cypern, Indien, Filippinerna, Etiopien, Nordkorea och Bangladesh gav Eva fantastiska upplevelser och erfarenheter.

För Eva har även det sociala engagemanget varit viktigt under hela yrkeslivet. Detta har givit henne en utmärkt inblick i det vardagliga livet för kvinnor i olika länder. Engagemanget i yrkesutbildning, kvinnors rättigheter och kvinnors möjligheter till egen försörjning har varit ledstjärnan bakom Evas beslut att grunda Eva Nordbergs stiftelse för yrkesutbildning av kvinnor.

Jag anser att det är viktigt att de som tar beslut i stiftelsens namn också känner till mina tankar som dess grundare och varför jag vill att stiftelsen ska rikta sig till de grupper av kvinnor som står i stadgarna. Därav detta dokument.

Grundtanken med stiftelsen är att skapa förutsättningar och resurser för att möjliggöra för framförallt ensamstående kvinnor och mödrar som migrerat till Sverige att skapa sin egen framtid och trygghet. Svensk arbetsmarknad och utbildning är väl utvecklad och tekniskt avancerad, vilket gör att det ställs stora krav på både utbildning och arbetslivserfarenhet. Hos en del av dessa arbetssökande kvinnor saknas antingen det ena eller det andra, men ofta båda delarna. Stiftelsen riktar sig därför till kvinnor som av en eller annan anledning faller mellan stolarna och därför får problem med att förverkliga sina drömmar om ett ekonomiskt oberoende och självständigt liv.

Stiftelsen har sitt ursprung i alla de erfarenheter som jag fått genom mitt professionella liv, där jag mött kvinnor i deras vardag, sett deras levnadsförhållanden och förstått att där finns en oanad kraft, bara de får chansen att utnyttja sin potential. Jag vet att livsvillkor går att ändra, visserligen inte alltid smärtfritt, men oftast är det fullt möjligt. Att våga pröva nya utmaningar i livet betyder också för de flesta att ta de första stegen in på okända vägar. Att våga kan betyda att hälften är vunnet. Jag har själv gjort det och vet att andra kan göra detsamma. 

Under min karriär inom ett praktiskt yrkesområde har jag fått möjlighet att arbeta med människor från olika kulturer med skiftande ekonomiska villkor. Den möjligheten är få förunnat, men jag har haft glädjen av att vara en av dem. Jag har helt enkelt haft privilegiet att med min kunskap bidra till kvinnors rätt till egen försörjning och därmed självständighet. Därför vill jag att stiftelsen ska ses som en fortsättning och en förlängd arm av dessa livserfarenheter.

Hur det började
Mitt yrkesliv började med en längtan efter nytillverkade moderna kläder, som inte var omsydda av hemsömmerskan i granngården. Jag kände igen kläderna efter mormor, farmor och andra släktingar. Det var ingenting jag ville visa upp på skolans danstillställningar. Jag drömde om det nya tonårsmodet, som jag bara kunde se och beundra på det enda varuhuset som fanns i den norrländska småstad där familjen bodde. Mitt första tafatta försök att sy någonting till mig själv började därför i skolslöjden. Hela klassen skulle göra en fjällresa och lämplig klädutrustning måste förberedas. På så sätt sydde jag mitt första plagg, en flanellpyjamas, som blev en del av mig och som jag alltid tog med på skidutflykter många år framåt.

Med tiden blev jag familjens sömmerska som sydde både till småsyskon, mamma och mormor. När det några år senare blev aktuellt med fortsatta studier, föll valet självklart på en yrkesutbildning i damskrädderi, sömnad och tillskärning. Jag var fast besluten sedan lång tid tillbaka att fördjupa min utbildning till yrkeslärare. För att få den kompetensen krävdes det flera års praktik och pedagogisk utbildning. Efter den avslutade utbildningen och en tids arbete som lärare började ett nytt kapitel i mitt liv. Drömmen om vackra och välskräddade kläder och att få leva och arbeta i den världen, tog mig till modets huvudstad Paris.

Första steget ut i världen
På 1950-talet i Sverige var det omöjligt att bara resa till Paris och söka jobb, allt måste förberedas och bekräftas, både hemma och i Frankrike. Min mormor hade i sin ungdom spelat amatörteater och inom det kontaktnätet fanns det personer som kunde ge råd och tips. När tiden var inne tog jag farväl av mina föräldrar på Stockholms Centralstation och steg på tåget till Paris. Då tyckte jag att jag var väl förberedd och kompetent att börja mitt arbete i ett etablerat modehus i centrala Paris. Men det skulle snabbt visa sig att jag blev tvungen att omvärdera den självtillit jag fått från mina åtta års utbildning hemma i Sverige.

Jag hamnade längst ner i hierarkin som ”petite main”, någon som med självklarhet sågs som nybörjare och praktikant. Jag fick arbetsuppgifter som granskades och kritiserades mycket vänligt och hänsynsfullt av den arbetsgrupp som hade mest och störst skicklighet i fransk ”Haute Couture”. 

Det visade sig ganska tidigt att min skolfranska hade stora brister och det ledde till min allra största och viktigaste utmaning, språkstudier som pågick fem dagar i veckan och alltid efter en lång arbetsdag. Arbetskamraterna bidrog också mycket till mina framsteg. På deras initiativ åt vi regelbundet gemensam lunch och förutom att jag fick praktisera franska språket, utvecklades även mitt intresse för den franska vardagsmaten och hur man gör den rättvisa.

Mina år i den parisiska modevärlden gav mig insikter i och stor för respekt för den yrkesskicklighet som är grunden i allt som skapas och tillverkas på tusentals ateljéer och modehus. Även själva staden Paris blev av stor betydelse med allt den bjöd på av oförglömliga upplevelser. En stad jag ofta och gärna återvänder till.

Uppdragen inom FN börjar ta form
Nästa fas i mitt yrkesliv blev ännu mer omvälvande och helt oförutsägbart, då jag lämnade Europa och ”Haute Couture” för Västafrika och FN. Min första etapp var Sierra Leone, som blev en spännande och innehållsrik vistelse, men mycket var svårt att möta både kulturellt och socialt. Mitt äventyrliga sinnelag var inte alltid en tillgång och att trotsa regelverk och normer, vilket jag ibland gjorde, var inte alltid den bästa kombinationen.

Mitt uppdrag som projektledare var att ansvara för den praktiska utformningen av en beklädnadsteknisk utbildning för flickor, som saknade sådan högre utbildning. Tanken var att en praktisk yrkesutbildning inom textil skulle öppna möjligheter för kvinnorna att starta egen verksamhet i någon form. I rollen som projektledare arbetade jag nära lärarkollegor och andra som på olika sätt deltog i skolans inriktning och utveckling. Det var i huvudsak kvinnor som dominerade de olika sammanhangen och det gjorde de med stor integritet och självständighet. Utbildningen i klädsömnad var den första i sitt slag och började som ett pilotprojekt. 

Ett begränsat antal deltagare med bristfällig skolning och utan förkunskaper av att arbeta med nål och tråd, blev grundläggande för en vidareutveckling som varade i fyra år. Detta skedde i nära samarbete med andra program mer inriktade på företagsamhet och annat av betydelse för att arbetet skulle bli lönsamt och bidra till försörjning av familjen.

Uppdraget i Västafrika gav mig givetvis nya yrkeserfarenheter, men framförallt insikter i västafrikansk kultur och uråldriga traditioner. Det var kombinationen av min nyfikenhet och att jag vågade, som gjorde att jag fick uppleva något utöver det vanliga. Vid den tiden var det inbördeskrig i landet och många personer blev utvisade, men trots det förlängdes mitt kontrakt. Jag och andra med mig kunde därför fortsätta vårt arbete som planerat. Det skulle firas och allt som kunde ge anledning till fest började med musik och dans, rytmiskt ackompanjerat av trummor och andra instrument. Stämningen kunde verkligen bli hög när 100- tals människor, lärare, elever, barn och gamla dansade ”High-life” i skolans samlingslokal. En annan gång fick jag chansen att bevista ett möte som hölls inom en så kallat ”Secret Society” , en slags spirituell sammankomst där man söker kontakt med naturens andar och förfäder. Det är väldigt ovanligt att låta främlingar ta del av sådana tillställningar och för en utomstående kan det kännas märkligt och ganska hotfullt när trummor gradvis ökar takten och volymen blir allt högre. Man kunde ana det klimax som skulle infinna sig senare, så jag höll mig på säkert avstånd för att inte störa och lutade mig tryggt mot i mitt afrikanska sällskap.

Tjänsten i Sierra Leone var inkörsporten till ett professionellt liv, vilket blev som en lång spännande resa genom en rad olika intressanta länder och kulturer i Afrika och Asien. Under tre decennier kom jag att arbeta med utbildningsprojekt inom textilbranschen i samarbete med industriorganisationer i Tunisien, Libanon, Cypern, Indien, Filippinerna, Etiopien, Bahrain, Nordkorea och Bangladesh. Jag vill därför helt kort förmedla några av dessa uppdrag för att läsaren ska förstå mitt engagemang i yrkesutbildning, kvinnors rättigheter och kvinnors rätt till egen försörjning.

Ett axplock från andra uppdrag
Efter mina fyra år i Sierra Leone fick jag snart ett nytt erbjudande om en tjänst i Tunisien. Landet hade på den tiden en president som ville stärka kvinnors möjligheter och inflytande. Sverige sågs som ett land som hade gjort framsteg inom jämställdhet och blev huvudfinansiär via ILO/FN, till ett projekt som främjade yrkesutbildning för kvinnor. Mitt uppdrag den här gången var att starta upp avdelningen i beklädnadsteknisk utbildning, den första i sitt slag i landet. Projektets målsättning var att alla elever efter avslutad utbildning skulle återvända till sina hemkommuner för att inspirera unga kvinnor samt att arbeta som instruktörer, lärare, eller som arbetsledare i en textilindustri i stark utveckling.

Erfarenheterna från Indien såg helt annorlunda ut. Där arbetade jag på institutionen för utbildning av kvinnor, National Vocational Training Institute. Mitt uppdrag denna gång var att modernisera en ganska föråldrad och mycket traditionell läroplan. Målsättningen var att utveckla en yrkesutbildning för unga kvinnor och med det öka deras chanser att komma in på arbetsmarknaden för industriell klädestillverkning. Många kvinnor förväntades traditionellt att först och främst söka ett fördelaktigt äktenskap med hög social status och ekonomisk trygghet, en inställning som projektet försökte motverka och istället peka på fördelarna med möjligheter till ett ekonomiskt oberoende liv genom arbete på en befintlig arbetsmarknad.

På Filippinerna arbetade jag för industriministeriet i Manila med inriktning på små- och medelstora industrier, som dominerades av kvinnliga företagare. Företagsandan var väl utvecklad och tillsammans med åtta välutbildade medarbetare, varav hälften kvinnor, tog vi vara på allt som kunde ge ny kunskap och nya kontakter. Framför allt skulle vi identifiera återkommande problem i produktionen och hur man gemensamt kunde lösa problem för att göra orderhanteringen smidigare.  Behoven av utbildning och nya idéer om effektiva metoder inom den snabbväxande textilindustrin var starkt prioriterad. 

Mitt största och sista längre uppdrag var i Bangladesh. Landet utmärkte sig stort i hela västvärlden och uppmärksammades av så gott som alla företag inom klädhandeln som sökte leverantörer till en marknad av massproducerade och billiga kläder, vilken hade blivit större än någonsin. Detta skapade ett stort behov av utbildad arbetskraft, vilket ledde till ett omfattande insatsprogram där ministeriet för arbetsmarknadsfrågor och industriförbundet ansvarade för behoven av utbildning. Målsättningen var att uppgradera kunskap och prestationsförmåga hos anställda för att höja yrkeskompetensen inom textilindustrin i landet. Insatsen pågick i fem år och som programansvarig fick jag bland annat ett brett nätverk inom en rad olika sektorer, vilka skulle visa sigvara till nytta under nästa uppdrag.

Vid den tiden var barnarbete vanligt förekommande inom textilbranschen. Detta var något som olika konsumentorganisationer världen över uppmärksammade och kritiserade, vilket också påverkade stora importörer som Hennes och Mauritz. Företaget förstod vikten av att inte exploatera minderåriga inom textilindustrin och jag fick en förfrågan om jag kunde tänka mig att driva ett projekt som riktade sig mot barnarbete. Tanken med det var att företaget på ett praktiskt sätt ville visa sitt avståndstagande från exploatering av minderåriga och istället erbjuda dessa barn utbildning.

Möte med olika kulturer
Mitt intresse för olika kulturer och att möta människor i deras vardag tog sin konkreta form i Sierra Leone och i den andan fortsatte det under hela min yrkeskarriär. Därför har det varit viktigt för mig att kunna kombinera arbete med social gemenskap, Allt som oftast var det omgivningens gästfrihet och min aldrig sinande nyfikenhet som gjorde att jag gärna tackade ja till en inbjudan till någons hem. Nordkorea var undantaget eftersom det där var förbjudet att blanda sig med befolkningen. Varje steg jag tog kontrollerades av en särskild rapportör som också var mina övervakare under hela min vistelse.

På Filippinerna var kanske den största behållningen den sociala samvaron. Ingen annanstans har jag upplevt att så många engagerade sig så mycket för att planera gemensamma aktiviteter, både på arbetsplatsen och på fritiden. Det kunde vara födelsedagar då hela kontoret deltog i någon slags uppvaktning. Jag blev själv överraskad på min 50- årsdag kl 07.00 på morgonen av ett 30-tal personer från mitt jobb som sjöng utanför huset där jag bodde. Det hade knappast hänt i Sverige. Vi ordnade också gemensamma utflykter ut i den vackra filippinska övärlden med välfyllda picknickkorgar och glatt humör.

Min jämförelsevis långa vistelse i Bangladesh gav mig många rika personliga möten med både kvinnor och män från alla samhällsklasser. Det kunde gälla manliga industrimagnater, som gärna tog sig en whisky en ledig dag trots formellt förbud, men det kunde också gälla besök hos anställda där jag träffade hela släkten och blev bjuden på överdådiga curryrätter.

Inte att förglömma alla mina instruktörer, tekniker och andra medarbetare som stöttade mig i mitt arbete och deltog med glädje och stort engagemang i den sociala gemenskapen.

Listan kan göras lång, men vad som är viktigast är att trots våra yttre olikheter och ibland annorlunda seder och bruk, finns det alltid en mänsklig gemenskap. Den vilar på att vi alla är mer lika än olika, att vi alla har drömmar och visioner och därför bör vi ge alla den chans de förtjänar och dela med oss utifrån de förutsättningar vi har.

Det är min yttersta vilja att styrelsens medlemmar tar största hänsyn till detta när de avgör sökandes lämplighet till anpassade studier och yrkesval.

Eva Nordberg